En mammas berättelse

Det var söndag igår. Det var kring klockan tio på förmiddagen. Jag och min 30 åriga son satt på tunnelbanan på väg till stan. Runt omkring oss i samma vagn satt unga föräldrar med sina barn, vuxna utan sällskap, pensionärer och tonåringar och de såg så glada och avslappnade ut. Kanske var de på väg att äta en söndagsbrunch på något trevligt cafe eller liknande.

Men vart var vi på väg på en söndagsmorgon?

Vi var inte på väg att äta en god frukost ute och vi var inte på väg att shoppa heller. Det har vi inga ekonomiska resurser för, har inte haft på länge.

Sonen och jag var på väg att träffa en langare för att köpa heroin av vilket inte var första gången jag följde med honom och det måste jag fortsätta med så ofta jag kan och orkar tills han får den hjälp av beroendevården1 Sonen har aktivt och frivilligt sökt hjälp från beroendevården i snart tio (10) månader för att få hjälp med sin beroendebruk av heroin men har nekats den hjälpen! Han började självmedicinera sig mot sina svåra smärtor med opioider eftersom han inte fick hjälp med smärtlindring från sjukvården. Han lider både av Chrons sjukdom och epilepsi. De stora epileptiska anfallen med medvetandeförlust kan han drabbas av när som helst och jag följde med honom för att eventuellt skydda honom från att inte ramla på tågspåret, falla på marken och slå sig illa eller falla i rulltrappan. Det är inte mycket jag kan göra i samband med de stora epileptiska anfallen utom ringa efter ambulans snabbt och se till så han inte blir rånad på sina ägodelar vilket också hänt när han inte haft sällskap av mig till stan.

Jag har svårt att kalla min son missbrukare eller knarkare eller en heroinist. Den värsta dagen i mitt liv var och är när jag fick reda på att han börjat snorta och röka heroin. Sedan gick han över till att injicera det eftersom det blev billigare på det sättet. Jag hade en bild av beroendebrukare vill hellre använda det ordet än missbrukare att de väljer själva att börja med droger på grund av att de är ute efter ruset, att de vill bli höga, och att de väljer själva att sluta med droger också! Numera tänker jag helt i andra banor. Har nämligen kommit i kontakt med ett flertal beroendebrukare bla på sprututbytesprogrammet och på beroendeakuten när vi sökt hjälp till sonen och träffat och pratat med många som fastnat i beroendeträsket och vill inget annat än få hjälp med att sluta använda droger med hjälp av substitutionsbehandling men nekats den hjälpen. Sedan finns det förstås individer som får både substitutionsbehandling mot sitt beroende antingen i form av Subetex eller Metadon men utöver det tar också heroin/amfetamin/och eller bensodiazepiner. Det verkar vara mer ”rumsrent” och accepterat att ha problem med alkohol än att vara beroende av illegala substanser/droger. Det är inte sällan det står att läsa i media om politiker och andra kända individer som fått problem med alkohol att de behöver ta timeout och ta sig in på ett privat (och dyrt) behandlingshem.

Nu är det hög tid att sluta stigmatisera och skuldbelägga beroendebrukare av illegala substanser och ge även denna grupp den hjälp de så desperat behöver och är ute efter!

Lidandet bland dessa och deras anhöriga är enormt och många människoliv slås till spillror och många beroendebrukare förlorar sina liv i överdoser, infektioner, olyckor och andra umbäranden och de riskerar ruinera sin och sina anhörigas ekonomi och de döms att leva i utanförskap! Dessutom är dessa människor ofta unga och har hela livet framför sig och skulle kunna bli produktiva samhällsmedborgare om de bara fick den möjligheten.

Det är skamligt att ett så rikt och välmående land som Sverige fortfarande har denna grupp av människor och deras anhöriga som befinner sig i denna misär. Det är på tiden att alla som är aktivt och frivilligt söker hjälp mot sitt beroendebruk får den hjälp utan dröjsmål beroendevården skall omfattas av vårdgaranti och hjälpen skall komma denna grupp till del inom tre(3) månader och den skall vara lättillgänglig. Det är också ytterst viktigt att beslutsfattande politiker och läkare och anställda inom beroendevården tar del av hur beroendevården fungerar i andra länder och speciellt i länder där man fått ner dödsfallen i överdoser. I sammanhang kan nämnas länder som Danmark, Norge, Portugal och Spanien.

Människor som inte klarar att sluta med beroendebruk av olika substanser, legala som illegala, ska också ha rätt till ett människovärdigt liv. De skall inte dömas till ett undangömt liv ute på gator och smutsiga källare och toaletter och att helst skall de inte synas. De skall också ha tak över huvudet, en varm säng att sova i och näringsrik mat. Ett rent rum (konsumtionsrum)med bemanning att vistas i och ta sina injektioner när abstinensen får de att svettas, kräkas och nästan vilja sluta leva och där de också kan få information och praktisk hjälp om de vill med att försöka komma bort från bruket av illegala substanser och erbjudas medicinsk behandling med legala läkemedel! Denna grupp av människor vill också bara (över)leva, som du och jag, så låt oss inte döma dem utan stötta och hjälpa dem!

Mamma till en son som vägrats hjälpen från beroendevården.